Vid frukosten idag pratade vi om den impopulära 5½-års BVC-kollen som Lucas skulle på. Det enda som han tyckte skulle bli lite spännande var att se hur lång han har blivit. Med detta i tankarna kom följande dialog:
Lucas: Hur länge växer man?
Mamma: Ja-a, tills man vuxit färdigt, kanske...
Lucas: Du har väl vuxit färdigt.
Mamma: Ja det har jag verkligen gjort.
Lucas: Men pappa då, han har väl inte vuxit färdigt iallafall?
Då började jag skratta och min annars så envist trötta morgon kändes lite bättre.
*Ljuvlig tystnad att blundande luta sig mot den soldränkta lagårdsväggen.*
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar