Det är här ...

... på landet vi hör hemma, jag och min familj.

Idag besökte jag och Lucas sjukhuset och på vår korta promenad (fem minuter) tillbaka till bilen hördes följande dialog mellan oss.

- Vad mycket det låter överallt här i stan! sa Lucas.
- Va, sa mamman.
- Vad mycket det låter överallt här i stan!!
- Ja, det är nästan som en byggarbetsplats överallt, sa jag med tanke på hans intresse för maskiner och sånt. Det blir tystare när vi kommer hem.
- Ja, det blir skönt att komma hem. Hem till landet!

Sen tog vi en tur till affären för jag hade lovat Lucas att köpa godis till sig och lillebror om besöket på sjukhuset hade gått bra. Han blev överlycklig att vi inte skulle veckohandla för då gick det ju bra att ha en bil-kundvagn. Första stoppet blev lösgodiset och han valde med omsorg och delade i två olika påsar. I kassan skulle han sköta betalningen själv och fick lämna sina fyra guldtior till kassörskan. Det plingade till i myntreturen och Lucas undrade genast: - Mamma, varför får man pengar tillbaka när man redan lämnat alla?

För honom har valören på mynten ingen betydelse utan storleken spelar större roll. Det har hänt flera gånger att han gett Max en tia och själv behållt en enkrona eftersom den är större!! Men det lär väl inte dröja så länge innan han lär sig hur det egentligen ligger till.

Kom just att tänka på när Lucas var ungefär 2½ år. Då kollade han noga in en lyktstolpe och undrade vad det var. Ett halvår senare kom det okända ämnet trottoar upp!!
Ja, det är verkligen här på landet vi hör hemma, jag och min familj.

*Seg men ändå behaglig tystnad att tvätta tre kilo gallringsmorötter.*

.