För femton år sedan bodde man hemma och hade inte så mycket mer än skolan och kompisar att lägga ner sin energi på. Jag vet att föräldrarna pekade på dyra telefonräkningar men det var ju så att man kunde blarra i timmar utan att ha något särskilt att prata om. Det är en härlig tid att se tillbaka på. En titt i fotoalbumet framkallar glada känslor och många ljuvliga skratt. Ibland önskar jag att man kunde få uppleva den där känslan av icke-ansvar igen. Att ta dagen som den kommer utan vardagens mamma-, sambo-, husägar- och allmänna vuxenkrav.
Vart tar femton år vägen? Ja, hur kan femton år bara försvinna sådär i ett nafs. Tänk femton år framåt - då är jag 48 år. Smaka på den. Ofattbart är det iallafall.
Imorgon kommer två barndomsvänner hit för en liten re-union. Det ska bli sååå kul. Tre tonåringar har förvandlats till tre mammor och tillsammans har vi sju barn.
Idag lyxade jag och barnen till det och gjorde finfin glass till mellis. Jordgubbar, hemgjord lingonglass och chokladsås. Nåt hade vi väl att fira; kanske att det närmar sig semester och att toan där uppe så smått börjar likna en toa igen!
*Underbar tystnad när dammsugaren stängs av.*
.
Nu tänker du precis så som jag tänkte bara häromdagen, fast det är klart...jag får ju lägga till några år till på min "titttillbaka"..
SvaraRaderaJag har ju ca 25 år bakåt och om jag sen tänker lika långt framåt....Hu!
Då är jag 67...Hjälp, tror du det finns pension då eller hamnar man på fattigstugan...?
Man kanske har vunnit på lotteri och bor nånannanstans...eller som vi sa innan idag Johanna och jag..man kanske redan är både dö och begraven...
Men det hoppas jag inte... Jag vill bli gammal tillsammans med min gubbe och se mina pojkar växa upp och kanske till och med få bli farmor...oj oj, så konstigt såna tankar känns....