19 augusti 2013 betyder skolstart (0:an) med skolskjutspremiär. Jag har sovit oroligt hela natten och drömt en massa om bussar i alla dess former, om förseningar och att aldrig bli klar i rätt tid. Lucas själv sov lika gott som vanligt, troligen utan en enda tanke på dagens premiärtur.
Tuppen gal vid kvart i sju för att vi skulle ha gott om tid på oss innan promenaden till skolbussen. Gråtandes åts det en marmeladsmörgås (eftersom jag ansåg att något annat vore omöjligt att få i honom i denna sinnesstämning), gråtandes kläddes det på kläder, gråtandes borstades det tänder och gråtandes lyssnades det på mitt spontana utlovande om belöning på fredag.
Strax innan utgången tog tårarna slut och vi gick gladare i hågen mot hållplatsen. Vi var i god tid och bästa kompisarna skrattade och skojade. Min farhåga och förväntan var en total ihopbrytning när bussen kom och jag hade ännu inte räknat ut hur jag skulle lösa det sannolikt kommande problemet. Men hör och häpna, när bussen kom så klev det snabbt in två glada kompisar som skulle sitta längst bak eftersom de bestämde att det guppar mest där. Utanför stod en glad, lättad och rörd mamma som knappt kunde hålla tårarna tillbaka. Dels för att det lilla knytte som föddes för 6½ år sedan åkte iväg till skolan men framförallt av lättnad för att det tänkta scenariot aldrig utspelade sig.
Snälla, hjälp mig att hålla tummarna för att resten av veckan flyter på i samma tappning.
Jag måste tillägga att det var en sprallig och stolt skolkille som på eftermiddagen kom hem med skolbussen, ivrigt berättandes om dagens händelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar