Att som mamma glömma att vinka hejdå genom dagisfönstret kan vara förödande. Efter lämning på en avdelning till och väl framme vid bilen slog det mig plötsligt. Jag hade ju lovat att vinka. Oj, oj, oj. Sprang tillbaka fort som bara den och hittade den förkrossade treochetthalvt-åringen liggandes på golvet innanför dörren. Han grät floder och kunde knappt andas. Stackars liten - och fy vilket dåligt samvete jag fick. Efter flera minuters tröstande och förlåtsägande andades han normalt och gick med på att göra en ny vinkning. Låt det aldrig få hända igen.
Med mitt dåliga samvete kvar lovade jag att göra pannkakor till efterrätt. När middagen var uppäten och disken inplockad vispade jag ihop smeten och började steka. Det var bara det att stekjärnet hade haft lite för bråttom vid diskmomentet häromdagen och gav nu både lukt- och färgsignaler från måndagens stekta ris med curry och gurkmeja. De första två pannkakorna blev väldigt solgula och fina men smaken försvann som tur väl var under sylttäcket. Så kan det gå.
*Morgonskön tystnad med två frukost-i-bilen-ätande barn.*
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar