Tusen frågor

Barns frågor är underbara och jag uppskattar deras oändliga nyfikenhet. De tycker inte att någon fråga är varken för stor, liten eller dum. Svara får man göra efter bästa förmåga.

En del frågor kan vara på tok för svåra och jag tvingas erkänna mina bristande kunskaper när det till exempel gäller funktionen av självaste kamremmen alternativt kamkedjan i bilen eller hur plasmalampan fungerar.

Teoretiska frågor i stil med om någon har räknat till en miljard är rätt intressanta. Det skulle kanske vara möjligt men dock väldigt långtråkigt och tidskrävande (hinner man det på en livstid?). Likaså huruvida någon har gått runt hela jordklotet.

De frågor man kanske helst inte vill ha kan ibland lösa sig på ett smidigt sätt och då låter jag det vara så för den stunden (med vetskapen om att frågan kommer att kräva ett mer utvecklat svar vilken annan dag som helst). Häromdagen frågade sexåringen vad man är innan man är i mammans mage. Jag hann knappt tänka ut hur jag skulle formulera svaret innan han själv svarade: - En önskning! Man är bara en önskning!

Fler frågor tack!