Förra helgen var lyckan total när jag och Jenni skulle spela squash. Äntligen - jag har väntat i över tio år. De fyrtiofem minuterna gick alldeles för fort, vi hade lätt kunnat spela en två eller tre timmar till. Men efter tio minuters övertid och vid ett språng framåt sa det plötsligt stopp. Aj aj aj, min vad. Jag lyckades stappla mig upp för trappan till urgulliga receptionissan som hjälpte till med både kylförband och kryckor. Bastubadandet och veckohandlingen, som var tänkt med samma trevliga sällskap som squashmatchen, fick helt enkelt skippas.
Med facit i hand vet jag att det är en bristning i vadmuskeln, att det gör ont i händerna att hoppa på kryckor och att det går att sova med benet på en tvättkorg. Lite drygt en vecka efter händelsen har jag återlämnat krycksen och kan gå med korta steg i sakta mak. Vaden och foten skiftar i både rött, lila, blått och gult - snyggt som bara den! Sjukgymnasten vill se mig ett par gånger till innan jul och jag är så tacksam för bemötandet jag har fått av henne.
Hoppas på mer extas och mindre kras snart igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar